På Sveriges Schackförbunds hemsida kan man läsa att GM Nils Grandelius, GM Evgenij Agrest och GM Pia Cramling blir Sveriges tre representanter i EM i blixt- och snabbschack som startar på torsdag i Tallinn.
Senare i artikeln utspann sig följande fråga till Grandelius och hans svar:
Vad tycker du om att det anordnas turneringar i blixt och snabbschack. Är det framtidens melodi?
– Det är helt klart en seriös tävlingsform, som om inte det helt ersätter så åtminstone kompletterar långparti-turneringarna. Jag ser framför mig om ett par år att snabbschack blir normen, och långpartier enbart spelas vid speciella tillfällen då det är något lite extra.
När jag läser den sista meningen får jag kalla kårar längs ryggraden eftersom man får en känsla av att domedagen för klassiskt schack börjar närma sig. Visst har GM David Bronstein en gång i tiden sagt något liknande men ingen har nog tagit hans uttalande seriöst. Jag tolkade Bronsteins uttalande mest som ett uttryck för att i vissa ställningar behöver man inte lägga ner så mycket betänketid, eftersom det är ganska uppenbart vad som måste göras.
Det skulle säkert vara en önskedröm för lata arrangörer som vill göra sig en ekonomisk vinst vid höga tittarsiffror, men på bekostnad av den mest seriösa formen inom schack. Den intressanta frågan är om schackspelarna är villiga att offra det klassiska schacket (4-6 timmars betänketid för hela partiet) för snabbare former i schack där den 33:e pjäsen – klockan – får betydligt större utrymme att påverka kampen mellan de 32 pjäserna. Som det är nu har till och med avgörande partier i VM och SM avgjorts i snabbare former av schack istället för att förlänga antalet ronder i SM till 13-15 (istället för 9) och förlänga antalet matchpartier i VM till 24 (istället för 12).
Snabbschack är än så länge en inte alltför vanlig spelform om man ser till antalet turneringar och som Grandelius nämner ser nog de flesta det mest som ett komplement till långpartier. I blixtschack är tänkandet ännu mer begränsat till ett minimum men i ett snabbschackparti kan man vid väl valda tillfällen tänka till och höja kvalitetsdragen procentuellt. Naturligtvis håller ett klassiskt parti ännu högre kvalitet och det är det vi måste värna om så att inte begrepp som ”tid är pengar” i kombination med ytlighet tar över schackvärlden.
Ett annat intressant perspektiv är att det är ytterst tveksamt om blixt- och snabbschackpartier platsar i en kvalitetsbok om schack och det skulle förmodligen degradera schacket eftersom inte många skulle köpa en sådan bok där spelarna inte haft tillräckligt med tid att hitta djupsinniga drag och där handen premierats istället för huvudet. Det var Petrosian som sade att det är omöjligt att spela djupt schack när man spelar blixt.
Vill vi se världseliten förödmjukas under dessa spelformer och vill de det själva på grund av ekonomiska intressen? Borde inte schackvärlden (arrangörer, journalister, schackälskare, spelare) tänka till och värna om den mest seriösa formen inom schack för att motverka att schack blir något som liknar gambling och där även en viss kategori av spelare kommer att gynnas? Jämför spelare som Carlsen och Anand med spelare som Caruana och Topalov och det är ganska klart att de sistnämnda inte skulle vara så högt placerade på en rankinglista som representeras av de snabbare formerna i schack. Man undrar också vilka nya blixt- och snabbschacktalanger som skulle dyka upp och sopa brädan med världstvåan?
Blixt- och snabbschack är ett roligt komplement till klassiskt schack men den sista formen är tidlös och kommer att bestå i alla tider. Eller?
Senaste kommentarer