Paul Morphy, New York 1859 (Foto: Wikimedia)
En av världens genom tiderna största schackgenier Paul Morphy föddes idag för exakt 182 år sedan. Paul Morphy anses, med undantag för det franska schackgeniet och musikkompositören Francois-André Danican Philidor (1726-1795), vara den förste positionsspelaren i schackhistorien. Före honom var det romantiskt schack som dominerade i Spanien, Italien och Portugal på 1500-talet med Ruy Lopez, Leonardo och Damiano som de mest prominenta. På 1600-talet var det det italienska geniet Greco som utvecklade taktiska idéer som kvävmatten och det klassiska löparoffret.
Med Morphy ändrade schackstrategin radikalt riktning tack vare ingående studier av den förste officielle världsmästaren Vilhelm Steinitz som lyckades med bedriften att kodifiera Morphys partier och med hjälp av dem, och senare lärjungar som Lasker och Tarrasch, transformera schack till vetenskap. Idag är det vardagsmat för de stackars själar som inte har blivit uppslukade av datorernas varianter. Stora schackgenier som Réti, Botvinnik, Fischer och Karpov förstod värdet av att, liksom Steinitz, göra ett ingående studium av Morphys geni, framför allt när det gällde studiet av det öppna spelet där han var förelöpare för hur den typen av spel skulle behandlas optimalt. Genom att studera det öppna spelet grundligt, som Steinitz gjorde med Morpys partier, kunde också principerna för det slutna spelet utvecklas eftersom det ena gav det andra.
Det finns ingen spelare som det har skrivits så många böcker om i schacklitteraturen som Morphy och själv har jag i min ägo elva böcker som uteslutande handlar om honom. Den spelare som inte förstår Morphy kan inte och kommer aldrig att förstå schack i grunden. Med minsta utvecklingsförsprång eller enstaka bondeavbyte blir Morphy tillämpbar i alla faser av ett schackparti.
Morphy hade inget värdigt motstånd under sin storhetstid när han ankom till London på sin födelsedag 1858 med ambitionen att utmana Howard Staunton i en inofficiell VM-match. Den senare tackade nej då han tyckte det var bättre att framhålla sin amatörstatus genom skriva en bok om Shakespeare än att ta sig an det största schackgeniet världen då någonsin hade skådat. Angreppspelaren och matematikläraren Adolf Anderssen, som vann den internationella turneringen i London 1851, ville lyckligtvis ta sig an Morphy och det blev också ett möte mellan de i Paris i december. Anderssen representerade det romantiska schacket och Morphy det positionella och det var den sistnämnda strategin som segrade. Detta har beskrivits utförligt i Rétis klassiker Modern ideas in Chess.
Inför matchen hade Anderssen inte fått tufft tävlingsmotstånd på flera år och Morphy hade feber på grund av influensa så förutsättningarna var knappast optimala för någon av de. Morphy förlorade det första partiet efter svagt spel i öppningen. Det andra partiet blev remi.
Här är tredje partiet från den inofficiella VM-matchen:
Morphy,Paul – Anderssen,Adolf [C65]
Paris 1858 (m/3)
[Engqvist]
1.e4 e5 2.Nf3 Nc6 3.Bb5 Nf6 4.d4 Idag är 4.0-0 eller; 4.d3 de populäraste dragen men eftersom Morphy föredrog ett öppet eller åtminstone ett halvöppet spel spelade han hellre så här. 4…Nxd4 5.Nxd4 exd4 6.e5 c6 7.0-0 7.exf6 besvaras förstås med 7…Qa5+. Däremot var 7.Qxd4 ett konkurrerande alternativ till textdraget. 7…cxb5 Det var sundare att flytta springaren till d5 eller g8 för att undvika att försvaga bondestrukturen. Anderssen visar här att han inte tänker positionellt som Philidor hade gjort som sa de bevingade orden att ”Bonden är schackspelets själ” För Anderssen var pjäserna schackspelets själ.
Vad är vits starkaste fortsättning?
8.Bg5! 8.exf6 Qxf6 9.Re1+ Be7 10.Qe2 hade kunnat besvarats med 10…a6 följt av …d5 och …Be6. Anderssen trodde kanske att Morphy strävade efter denna ställning och underskattade eller missade det smartare mellandraget. 8…Be7 8…h6?? 9.Re1! hade lett till omedelbar katastrof. 9.exf6 Bxf6 9…gxf6 hade förstört svarts bondeställning på kungsflygeln och det hade nog besvarats med 10.Bf4! eftersom 10.Qxd4 lett till dambyte efter 10…Qb6 då 11.Qc3 förlorat pjäs efter 11…b4. 10.Re1+ Kf8 11.Bxf6 Qxf6 Det är ingen tvekan om att vit har tillräcklig kompensation för bönderna eftersom d4-bonden är svag i kombination med att svart ligger kraftigt efter i utvecklingen. Vit kommer att hinna ut med sitt damflygeltorn innan svart kan göra desamma.
Hur hanterar vit bäst sitt utvecklingsförsprång?
12.c3 12.Re4! följt av Rxd4 var det enklaste eftersom löparen på c8 inte kan utvecklas till b7 på grund av att d7-bonden faller med ett resulterande aktivt torn på sjunde raden. Morphy vill dock få ut sin springare till c3. På den här tiden rekommenderades 12 Na3 och Morphys drag var tänkt som en förstärkning. 12…d5 12…b6! 13.cxd4 Bb7 var riktigt men vit har fortfarande tillräckligt med kompensation för den offrade bonden eftersom svarts båda torn är outvecklade. Vi vet inte vad Morphy hade spelat men ett positionellt uplägg hade varit 14.a3 (14.Nc3 b4) 14…g6 15.Nc3 Kg7 16.d5 och med begravning av löparen kan vit i alla fall försäkra sig om att ha positionell kompensation. 13.cxd4 Be6 14.Nc3 a6 14…b4 15.Nb5 var säkert Morphys intention. 15.Re5 Ett konkurrerande alternativ var 15.Qd2 men som vi ser av partifortsättningen ville Morphy bibehålla möjligheten att utveckla damen till b3. 15…Rd8 15…g6 hade varit sundare då svart knappast behöver oroa sig för det onödiga bonderovet 16.Nxd5?! Bxd5 17.Rxd5 Kg7 med det lite bekvämare spelet för svart. Vit bör istället på Ulf Andersson-manér fokusera på en svartfältsstrategi eftersom det är där han har sitt positionella övertag. 16.Qb3 Qe7 16…g6 hade besvarats med 17.a4 bxa4 18.Qxb7 och svart har fler svaga bönder än vit. 17.Rae1 Morphy älskade att ställa damflygeltornet på e1. Morphy har med eftertryck visat att utvecklingsprincipen är viktigare än den materiella för nu har han ju i princip ett extra torn att spela med. 17.a4 hade dessutom besvarats med 17…b4
Hur fortsätter svart lämpligast?
17…g5?? Ett antipositionellt drag. Om g-bonden ska flyttas i detta nu ska den bara gå ett steg. Bra var annars 17…Qd6 för att ta sig ur trycket på e-linjen. 18.Qd1 Ännu effektivare var 18.Ne2! för att manövrera springaren till g3 och damen till e3. Även brejken f4 kan komma ifråga beroende på hur svart spelar. 18…Qf6? Stabiliseringsdraget 18…h6 var nödvändigt men sådana säkringsdrag var inte Anderssens forte som var mer inriktad på angrepp eller försvar. 19.R1e3 Ett av grundmålen med Morphys öppningsprinciper är att komma före motståndaren med sina torn och detta parti är i detta avseende illustrativt. 19.Qd2 h6 20.Ne2 hade dock gett svart större besvär vid korrekt spel. Vit kan manövrera tornet till f1 och spränga med f4. 19…Rg8??
Hur avgör vit partiet?
Anderssen missar ett enkelt taktiskt trick. Svarts ställning var fullt försvarbar efter 19…Kg7 då 20.Rg3 h6 21.h4 kan bemötas med 21…g4 med bara en liten fördel för vit som grundar sig på att vit kan manövrera springaren till f4 och ställa damen på d2. 20.Rxe6! 1-0
Ett av många Morphy-partier som kan betraktas som en prototyp hur man vinner mot spelare som försummar utvecklingen. Det som gjorde det här partiet frapperande var hur illa Anderssen behandlade sin bondeställning, speciellt draget …g5 glömmer man inte i första taget. Intressant också att Morphy lyckades vinna partiet utan att egentligen använda sin dam. Det var ju de aktivt utvecklade tornen som avgjorde partiet.
Det tredje partiet var vändpunkten i matchen eftersom det var Morphys första vinstparti. Det positionella sätt han vann partiet på måste ha känts förnedrande för den romantiskt inriktade Anderssen. Det krävdes sju vinster för att bli segrare och sju vinster uppnåddes redan efter elva matchpartier. Morphy hade bara släppt ifrån sig två förluster och två remier. Man kan därmed säga att Morphy blev inofficiell världsmästare efter segern mot Anderssen. Tyvärr drog sig Morphy så småningom tillbaka från schack eftersom det inte ansågs fint nog att vara professionell under denna tid.
Thomas Engqvist
Laddar ...
Senaste kommentarer