Schacksnack

Det har i dagarna kommit ut en ny bok av IM Thomas Engqvist. Detta är hans tredje bok efter de tidigare Petrosian – move by move och Stein – move by move utgivna på Everyman Chess. Titeln är Chess Strategy for Kids och kan ses som ett slags fristående fortsättning till Chess Tactics for Kids skriven av GM Murray Chandler. Det svåra med titeln ”for kids” är att den egentligen inte enbart är skriven för barn. Eftersom det i våra dagar finns barn med exceptionellt hög spelstyrka är boken också tänkt för en betydligt större målgrupp. Boken är ju även avsedd för föräldrar till barn som spelar schack och inte minst alla barn, ungdomar och vuxna som vill utveckla sig inom det strategiska spelet.

Boken är pedagogiskt progressiv så när ett tema presenteras, låt oss säga Smart Strategi 29, öppna linjer och halvöppna linjer med underrubriken ”Torn är formidabla att utöva tryck längs linjer” presenterar de två första diagrammen en definition av vad öppna och halvöppna linjer innebär och sedan följs de åt med fyra exempel i progressiv ordning. Det sista exemplet exemplifieras med en ställning från Kramnik-Nisipeanu, Dortmund 2015 och belyser ett mer avancerat grepp när man kan överge en linje för att öppna en annan.

Kramnik,V – Nisipeanu,LD, Dortmund 2015

Vit vid draget

27 Rb1 undviker tornavbyte och förbereder en möjlig öppning av en ny linje med bondegenombrottet b4 för att utöva tryck mot den sårbara b7-bonden. Det svarta tornet kan inte göra så mycket på c-linjen.

Det engelska bokförlaget Gambit Publications Ltd är fokuserade enbart på schack och drivs av erfarna och kunniga mästare och stormästare. Det finns mer information om deras utgivning på www.gambitbooks.com där de i nuläget har mer än 180 böcker utgivna. Det går naturligtvis också bra att vända sig till Schackhandeln för mer information, bläddring och köp av deras litteratur.

Här kan man läsa en färsk recension om Chess Strategy for Kids skriven 10 september av schackälskaren Davide Nastasio.

Den engelske stormästaren Daniel King recenserar The Big Book of World Championships. King nämner bland annat att den mycket underhållande boken har ett journalistiskt perspektiv som betonar de färgstarka personligheterna och berättelserna som hör ihop med deras biografi. Exempelvis spelade Anand en träningsmatch mot Grischuk och det är det nog inte många som känner till. Författaren till denna bok, Andre Schulz, använder förstås också dator för att uppdatera kommentarer till de utvalda VM-partierna.

Recension av Thomas Engqvist: Stein: move by move, Everyman Chess 2015, 496 s.

Jag har äran att avge recension över författarens andra verk i ”Move by move”-serien.

Formatet i fråga innebär, att boken är avsedd att gås igenom noggrant i studiesyfte. Boken är försedd med talrika diagram, och på snart sagt varje sida finns frågor, som läsaren skall försöka besvara innan hen går vidare i texten. Dessa är av varierande svårighetsgrad, och alla får garanterat något att bita i. För att inte tjuvkika på svaren har jag sett mig nödsakad att tillpassa två pappersark för att dölja texten och framskrida i studiet av verket på föreskrivet sätt. Detta fordrade för mig en viss självövervinnelse, en bok vill ju bli bläddrad i på samma sätt som en katt vill bli kliad bakom öronen. Jag måste dock erkänna, att detta sätt att läsa gav en ökad förståelse av Leonid Steins schackliga skapande.

Leonid Stein dog 1973 endast 38 år gammal. Han är mindre känd än sina stora samtida, men hade utmärkta resultat mot de sovjetiska storspelarna, inklusive världsmästarna. Han var en taktisk naturbegåvning, som spelade synnerligen snabbt i sin ungdom, och som hade en egenartad spelstil och en förmåga att alltid skapa komplikationer i sina partier.

Detta gör honom på sätt och vis mindre lämpad för detta läroboksformat. Stein gör nästan aldrig de drag som man väntar sig. Som Kasparov påpekat, handlar det i hans fall aldrig om regler, utan alltid om undantag. Den flitige studenten får bereda sig på många besvikelser, men samtidigt vidgas (gryr) förståelsen av vad han sysslar med. Med författarens hjälp kan man skönja hur han systematiskt tar strategiska risker och inte sällan provocerar motståndaren för att öka konfliktytorna. Kanske kan man se honom som en tidig föregångare till en modern, konkret spelstil. Hans parti mot Bronstein, som jag inte tidigare sett kommenterat, gjorde ett starkt intryck.

Bronstein,D – Stein,L [B50]
USSR Championship, Kiev, 1964

Vad föreslår du att svart spelar?

Svart spelade 21… Rb6xb4.

Som synes har svart en tämligen ”dålig” löpare, och talrika bondesvagheter, men han vinner till synes följdriktigt. Vits hästar har allvarliga organiska svårigheter att hitta fält, och svarts bondesvagheter går aldrig att komma åt. Bronstein var i det följande så gott som chanslös. Det är sådant som får en att inse, att allt inte är så enkelt och följdriktigt som man ibland tror.

Det är intressant att se vad som blir kvar av den taktiska briljansen efter att datorerna sagt sitt. En hel del, även om några av hans spektakulära kombinationer (t ex mot Hort 1968) har omvärderats.

Den engelska språkbehandlingen är vårdad och flytande, och bokryggen framstår ännu som oanvänd. Steins motspelare presenteras på ett ofta förtjänstfullt sätt. Författaren för ett ständigt samtal med schackhistoriens giganter (Philidor, Steinitz, Nimzowitsch, Capablanca …) vilket är bildande. Jag tror inte att Stein var så inspirerad av dem, med undantag av Reti, eftersom det är omvittnat att han inte läste schackböcker som ung. Men de visar ändå sitt värde genom att kunna tjäna som kompass även i dessa stormiga vatten.

Min enda allvarliga invändning gäller urvalet. Stein hade ju utmärkta resultat mot världsmästarna, och jag saknar vissa av de partierna (särskilt Stein-Petrosian, Moskva 1961). En del mindre angelägna partier (som nr 9) har istället kommit med.

Det finns endast två tidigare monografier om Stein, en av Raymond Keene och en av Gufeld och Lazarev. Keenes arbete framstår i jämförelse med det recenserade verket som en tunn pamflett, där Steins kombinationer och angrepp återges med entusiastiska kommentarer. Engqvist går djupare med gedigna, objektiva analyser, och försöker visa olika sidor hos Stein. Keenes tes kan sägas ha mött sin antites. Men spelaren Leonid Stein framstår fortfarande som något av ett mysterium, och syntesen väntar fortfarande på att skapas.

Helhetsintrycket är mycket gott, och verket rekommenderas.

Då är den äntligen ute, den efterlängtade boken om Spanskt parti av Victor Bologan: Bologan’s Ruy Lopez for Black – How to play for a Win against the Spanish Opening (New in Chess, 2015). Det har tidigare skrivits en recension på Schacksnack om Bologans föregående bok Bologan’s Black Weapons in the Open Games och den här aktuella boken skulle kunna ses som en fristående fortsättning eftersom den tidigare boken utelämnade Spanskt parti. Man behöver alltså ha tillgång till båda böckerna för att ha en heltäckande repertoar mot 1.e4.

Upplägget i denna bok är samma som i den föregående boken och diagrammen är ur ett svart perspektiv. Den engelske stormästaren Matthew Sadler har nämnt att han inte är nöjd med att lägga upp diagrammen efter den svarta färgen. Detta är en åsikt han får stå för. Nog är det väl ändå så att om vi tittar på en spelöppning ur ett svart perspektiv så har vi de svarta pjäserna närmast oss när vi använder en vanlig schackbräda, eller för den delen Chessbase då de svarta pjäserna står i söder snarare än i norr. Varför ska detta vara så svårt för somliga när man bläddrar i en schackbok? Som jag ser det kan det bara vara förståeligt om man som vitspelare blir irriterad av att bläddra i en bok för svartspelare och de svarta pjäserna avvisande står uppställda under de vita pjäserna.

Precis som i förra boken presenteras två repertoarer. Den sunda repertoaren representeras av Breyervarianten (1. e4 e5 2. Nf3 Nc6 3. Bb5 a6 4. Ba4 Nf6 5 0-0 Be7 6. Re1 b5 7. Bb3 d6 8. c3 0-0 9. h3 Nb8) som man kan hitta i den  fjärde och sista delen av boken. Den aggressivare varianten representeras av Marshallangreppet (samma drag som tidigare fast med avvikelsen 7…0-0 8.c3 d5.) som man finner i den tredje delen. Den första och andra delen innehåller avvikelser från dessa huvudsystem där andra varianter som vit kan spela i Spanskt tas upp som exempelvis Avbytesvarianten (4. Bxc6), fördröjd Avbytes eller som Bologan kallar det: Winawervarianten (4. Ba4 Nf6 5. Bxc6), Steinitzvarianten (4. Ba4 Nf6 5. d3) och så vidare.

Den förra boken hade exceptionellt bra koll på historiska spelare förknippade med olika varianter och det har även denna. Det första jag undrade över var om det världsberömda partiet mellan Capablanca-Marshall, New York 1918 skulle omnämnas. Det var ju i detta parti Capablanca i princip vederlade sin motståndares gambit utan att på förhand kunna någonting om varianten och alltså fick improvisera. Mycket riktigt, på sidan 147, kap. 3, startar Bologan diskussionen om Marshallvarianten på följande sätt: ”This line was introduced by the US Champion Frank Marshall in a game against José Capablanca, the future World Champion, at a tournament in New York in 1918. One can only speculate at the boost it would have given the gambit if Marshall had triumphed with his admirable idea, but he lost a famous encounter where the Cuban genius calmly rebuffed Black’s attack. After that the gambit was neglected for a long time, and only really returned to the top table of international chess when it was used as a drawing weapon by Spassky in the 1960s.” Nu är det faktiskt så att det inte är Bologan som skrivit detta utan den engelske stormästaren Neil McDonald, i sin bok om Spanskt parti: The Ruy Lopez: Move by Move utgiven på Everyman Chess, som författat dessa rader. Detta spelar förstås ingen roll utan det viktigaste är att denna viktiga informationsbit på något sätt kommit med i Bologans mustiga alster (544 sidor!) om den ska kunna göra anspråk på att vara som en bibel för Ruy Lopez-spelare.

Även introduktionen till Breyervarianten (9…Nb8) har en historisk klang: ”Black admits, in a way that Philidor was actually right when he claimed that pieces should be placed behind the pawns – not in front of them (which is  the reason why he preferred 2…d6 to 2…Nc6, but that’s another story.)” Vi kan se att Philidors fundamentala men viktiga grundtankar (”Bonden är schackspelets själ”) ryms inom detta betydligt modernare system då grundidén med …9…Nb8 är att skapa maximal flexibilitet för c7-bonden som nu kan spelas till c5 i lämpligt läge då springaren inte längre står i vägen.

I sin informativa introduktion går Bologan igenom varför man ska spela (eller för den delen lära ut!) Marshall eller Breyer. I dessa tider när nästan alla spelar 3…Nf6 istället undrar man förstås hur Bologan motiverar öppningsvalet 3…a6? Han skriver så här: ” I’m convinced that when a player starts playing the Ruy Lopez, he should pick up the the primary lines, without trying to avoid the numerous sidelines with which White can try to surprise him. The knowledge accumulated by studying many different types of positions will only help the student to widen his repertoire by adopting interesting alternatives, such as the old-fashioned Chigorin Systems or the super elite Berlin Defence, just to mention a few alternatives.” Det ska nämnas att i kapitel 1 efter draget 3…a6 förklarar han sig också med följande formulering: ”I promise that one day I’ll write about 3…Nf6 and the Berlin Wall, but since I would like my recommended repertoire to include many different pawn-structures (as in the prequel of this book), for instructional reasons I will cover the most popular move, 3…a6.”

I efterföljande avsnitt går han igenom typiska strategiska idéer och teman fördelade i hela 83 olika bondestrukturer! Därefter följer ytterligare ett gäng olika strukturer baserade på hur man kan spela med pjäserna. Ett smakprov är nedanstående diagramställning från en ställning som kan uppkomma i Breyervarianten.

Hur fortsätter svart?

17…Rc8 Idén med det här mystiska torndraget är att utsätta damen på c2 för en röntgenstråle som framför allt märks i varianten  18.c4 Nb6. 17…Rb8 är ett annat typiskt mystiskt torndrag i syfte att dra nytta av vits brejk c3-c4. Ett naturligt utvecklingsdrag som 17…Qc7 skulle däremot inte ha någon effekt mot vits brejk 18.c4.

Sammanlagt går Bologan igenom 208 strategiska idéer och teman som man kan ha nytta av inom Spanskt. I slutet av boken finns det dessutom 132 övningsställningar så det är ingen tvekan om att boken håller en mycket hög pedagogisk nivå.

Den här boken är en måste-bok för alla svartspelare som spelar Spanskt och inte bara Marshall och Breyer, glöm inte att Bologan även går igenom alla andra varianter i de två första delarna som man också måste kunna som svart. Vitspelare som inte skaffar sig denna exceptionellt genomarbetade bok löper i vanlig ordning risk att inte få ut något mot ovannämnda öppningar i sina egna partier. Faktum är att denna bok också rekommenderas till alla de spelare som vill förkovra sig inom schack eftersom det är välkänt att ett studium av typställningar i Spanskt (och Damgambit) utvecklar spelförståelsen till högre höjder.

Nu väntar vi också på den eventuella boken om Berlinmuren…

GM Viktor Bologan har skrivit en ny tegelsten som säkerligen kommer att bli den nya bibeln för alla de som spelar Spanskt. (Foto: Stefan 64, 2013 - Wikimedia)

GM Daniel King har börjat recensera litteratur utgivna av det holländska schackförlaget New in Chess på Youtube. Den första boken som fångade hans uppmärksamhet var den av den mycket aktade ryske schacktränaren och stormästaren Alexander Panchenko. Hans legendariska schackskola producerade många starka spelare. Hans bok heter Master Chess Middlegames – Lectures from the All-Russian School of Grandmasters och är precis som undertiteln säger baserad på hans lektioner som tillhandahölls på hans schackskola. Boken är indelad i tolv kapitel efter positionella teman och den innehåller också en mängd testställningar som anknyter till de olika temana som gås igenom. Detta är väldigt pedagogiskt. King säger lite skämtsamt, apropå de 16 testställningarna som anknyter till de tunga pjäserna och som tar fyra timmar att lösa, vad hade det blivit av honom som schackspelare om han hade känt till allt detta redan i sin ungdom? Om du vill bli bra i schack menar King att den här boken innehåller mycket material som kommer att hjälpa dig att förkovra dig. I recensionen ges också ett smakprov på en av testställningarna.

Innan vi övergår till själva recensionen av King vill jag nämna att jag kommer ihåg att jag i min ungdom studerade Panchenkos partier från bland annat informator nr 25, särskilt ett där han förde de vita pjäserna mot Psakhis i den ovanliga varianten i Sicilianskt, 1.e4 c5 2. Sf3 b6. Partiet finns i 25/369 och spelades i Sovjet 1978. Jag satte högsta betyg på det partiet, alltså en femma på en skala från 1-5 eftersom det var det betygssystemet som rådde när jag gick i skolan. Efter att ha sett detta parti förblev Panchenko min hemliga idol. Så här gick partiet:

Panchenko – Psakhis [B27]
SSSR, 1978

1.e4 c5 2.Nf3 b6 3.d4 cxd4 4.Nxd4 Bb7 5.Nc3 d6 6.Bg5 Nd7 7.Bc4 a6 8.Qe2 b5 9.Bd5 Qc8 10.0-0 Ngf6 11.Rad1 e6 Det här naturliga draget kommer försent eftersom vit redan är fullt utvecklad. Bättre var 11…b4.

Hur utnyttjar vit svarts dåliga tajming av ...e6?

12.Nxe6! fxe6 13.Bxe6 Qc5 14.Nd5 Bxd5 15.exd5 0-0-0 16.Rd3 Det är instruktivt att se att svarts kung står mycket osäkert även på kungsflygeln och hur detta utnyttjas med precision av Panchenko. 16…Kb7 17.Rc3 Qd4 18.a4! Qe5 19.Be3 Nc5 20.axb5 a5 21.b6! Be7 22.Ra1 Ra8 23.Qb5 Ra6 24.Qc6+ Kb8 25.Qc7+ Ka8

Hur vinner vit effektivast?

26.b7+! Nxb7 27.Qc8+ 1-0 Ett parti som gjorde ett mycket starkt intryck på mig som 14-årig grabb. Vem skulle inte vara stolt över att spela ett sådant parti?

Och så var det dags då för den utlovade recensionen av Panchenkos klassiska bok:

Det är snart dags för nyårsturneringar som Rilton Cup 2015/16 eller Karlstad Open 2015 och det är hög tid att fundera över den svarta repertoaren mot 1. e4 och 1. d4. Den internationelle mästaren Hannes Langrock har i sin bok French Defense – The Solid Rubinstein Variation (Russell Enterprises Inc. 2014) löst repertoaren med det förstnämnda draget genom att besvara 1. e4 med 1…e6 2. d4 d5 3. Nc3 (eller 3. Nd2) 3…dxe4 4. Nxe4 Nd7. Detta är alltså grundställningen i Rubinsteins variant. IM John Watson skriver i förordet att denna variant har spelats 15.000 gånger på Megadatabasen och detta är ganska frekvent men ändå finns det ingen detaljerad bok om detta försvar. När GM Emanuel Berg nyligen skrev sina tre böcker om Franskt försvar var det den skarpare Winawervarianten med 3…Bb4 som var hans fokus. Det som är styrkan  med denna repertoarbok, förutom presentationen av Rubinsteinvarianten, är att han presenterar en komplett repertoar även mot andra system som 3. e5 eller 3.exd5 men system i drag två glöms inte heller bort. Kungsindiskt i förhand med 2. d3 och Tjigorins flexibla variant med 2. Qe2 som bibehåller möjligheterna att avancera med f- eller d-bonden två steg gås noggrant igenom. Till och  med en så ovanlig variant som 2. b3 tas på allvar. Historiska perspektiv saknas inte även om han glömmer att nämna att Capablanca i sitt parti mot Blanco i Havanna 1913 är hjärnan bakom det revolutionerande draget 7. Ne5 efter dragföljden 5.Nf3 Ngf6 6.Nxf6+ Nxf6 i Rubinsteinvarianten. Nimzowitsch liksom Tjigorin presenteras med en bild och den förstnämndes varianter i Framskjutningsvarianten kommenteras bland annat med frasen att ”om svart vet vad han gör så är det vit som kan komma att få problem”. Vi talar alltså om systemen i drag 4 efter 3.e5 c5, det vill säga 4.Nf3, 4.Qg4 och 4.dxc5.

Langrock börjar i introduktionen med att berätta att öppningen namngavs efter Akiba Rubinstein (1882-1961) som spelade den ett flertal gånger under sin allra starkaste period som schackspelare, de gyllene åren mellan 1907-1912. Det var under denna period som Rubinstein var en seriös VM-kandidat till Emanuel Lasker, den dåvarande världsmästaren. Som vi alla vet så fick Rubinstein aldrig chansen att spela en VM-match då det första världskriget pågick 1914-1918 och efter dessa år var Rubinstein inte av den kalibern han visade under sin storhetstid. Rubinstein har starkt påverkat nutida spelare som exempelvis GM Boris Gelfand, som spelade en VM-match mot Viswanathan Anand för ett par år sedan, och som gått igenom hur Rubinstein konkret influerat honom i sitt fenomenala alster Positional Decision Making in Chess. Sin allra största påverkan hade Rubinstein inom spelöppningsteorin och inte minst tornslutspelen. Franskt parti är bara en av de otaliga spelöppningarna där Rubinstein bidragit med sina kreativa och djupa idéer.

Den i våra dagar kritiska varianten mot Rubinsteins system anses bland annat vara Kasparovs variant 5. Nf3 Ngf6 6. Nxf6+ Nxf6 7. c3. Kasparov besegrade exempelvis Rusian Ponomariov i ett parti från 2002 med denna variant.

En av de kritiska varianterna mot Rubinsteins variant.

Hur löser då Langrock detta spelöppningsproblem? Langrocks förslag är att spela det tematiska 7…c5! Efter 8.Ne5 a6 går huvudvarianten 9.Be3 Qc7 10.Qa4+ Nd7 11.Bb5 cxd4 12.Bxd7+ Bxd7 13.Qxd4 och här kan svart välja mellan två olika fortsättningar, allt efter den egna spelstilen eller smaken.

Hur fortsätter svart?

13…f6 En av specialisterna inom detta system, 2600-spelaren GM Georg Meier, brukar spela 13…Bb5 14.a4 Bd6 15.Nxf7 Kxf7 16.axb5 axb5 med goda remichanser även om svart står marginellt sämre med den splittrade bondeformationen. 14.Nxd7 Qxd7 15.Qxd7+ Kxd7 Med denna variant hålls bondekedjan intakt och detta är vad författaren till denna bok föredrar. Vits initiativ efter 16.0-0-0+ Kc7! 17.Rd4 Rd8 18.Rc4+ Kb8 19.Bb6 neutraliseras efter 19…Rd5 och svart har goda chanser att utjämna spelet. Partiet Ni Hua-Ding Liren, Jin Zhou 2009 slutade remi efter 49 drag.

Det finns naturligtvis andra kritiska varianter, exempelvis Khalifmans rekommendation i Opening for White according to Anand, Book VI (2006) 6.Bd3 för att bibehålla den maximala spänningen istället för det förenklande 6.Nxf6+. Langrock har sunda rekommendationer även mot detta och de genuint intresserade hänvisas till Schackhandeln där boken finns till påséende och kan köpas. Denna bok rekommenderas i första hand till svartspelare och även de två till tre diagrammen per sida är anpassade ur ett svart perspektiv vilket innebär att man kan läsa boken utan ett otympligt schackspel.

Populära svenska författare till spelöppningsböcker på det engelska språket under de senare åren har varit GM Emanuel Berg, som skrivit om Franskt parti, och GM Tiger Hillarp Persson som skrivit om 4…a6 i det Moderna försvaret. Nu har FM Martin Lokander berikat spelöppningsfloran med the Open Games with Black som handlar om 1… e5 ur ett svart perspektiv, dock utan att analysera något vapen mot Spanskt parti. Vi kan förmodligen förvänta oss en bok om Spanskt av samma författare framöver, eller? Det är i alla fall just detta mönster som GM Victor Bologan har följt när han först skrev Bologan’s Black Weapons in the Open Games – How to Play for a Win if White Avoids the Ruy Lopez och sedan Bologan’s Ruy Lopez for Black – How to Play for a Win against the Spanish Opening. (Recension av den sistnämnda boken kommer senare). Det faller sig naturligt att jämföra dessa rykande aktuella böcker eftersom båda författarna befinner sig inom de öppna spelens territorium. När jag undersökte Bologans bok blev jag bland annat imponerad av att han tog Nakamuras angrepp med 1.e4 e5 2.Qh5 på ett stort allvar och presenterade ett logiskt försvar som fullt ut satsade på att exploatera den svagaste punkten i vits ställning, nämligen c2. Även Lokander tar upp denna pseudo-aktiva variant men kallar det istället för skolmatt (Scholar’s Mate). Han presenterar två försvar varav det första innehåller ett offer av centrumbonden. Så här skriver Lokander: ”I’m very interested in 2…Nf6!? 3.Qxe5+ Be7 which seems to give Black very good compensation if White plays routinely. However, White seems to have the strong 4.Qf4! when I’m not sure that Black has quite enough.” Ja, det är väl ingen tvekan om att svart har fullgod ersättning för bonden, standardformeln att tre tempon är värda en bonde är applicerbar i denna ställning. Med vits dam placerad på den utsatta rutan f4 kan det dessutom bli fler tempon i förlängningen. Svart spelar naturligast 4…Nc6 följt av 5…d5 och kompensationen är klar. Det är alltså vit som i det långa loppet måste kämpa för att uppnå jämvikt och troligen offra tillbaka merbonden längre fram enligt Capablancas eller Maróczys klassiska recept. Frågan är dock om det är principiellt riktigt att spela en gambit som 2…Nf6 innebär när vit redan har blottat sig genom en taktisk svaghet på c2 och dessutom riskerar att komma efter i tid? Steinitz skulle nog inte säga nej till det andra försvaret 2…Nc6 och visst är det mer logiskt att gardera den starka centrumbonden. Gambitar ska helst spelas i ett senare skede av partiet enligt Morphys mönster. Efter 3.Bc4 g6 4.Qf3 (Observera att återtåget 4.Qd1! är det bästa eftersom damen långsiktigt står utsatt på f3 men denna möjlighet omnämns av någon outgrundlig anledning vare sig av Bologan eller Lokander. Är detta en medveten eller omedveten miss? Syftet med vits spelföring hade då helt enkelt varit att provocera fram det icke önskvärda 3…g6 och det hade vit fått vara nöjd med. Den minnesgode minns säkert Yu Yangyis vinstparti mot Vladimir Kramnik i Doha 2014: 1. e4 e5 2. Nf3 Nc6 3. Bb5  Nf6 4. d3 Bc5 5. Bxc6 dxc6 6. Nbd2 Be6 7. 0-0 Nd7 8. Nb3 Bb6 9. Ng5 Bxb3 10. axb3 f6 11.Nf3 Nf6 12. Nd2 Ne6 13. Qh5+!? g6 14. Qd1!?. Vit förlorade två tempon men det var värt det för att göra en permanent försvagning av svarts bondestruktur på kungsflygeln. Jämför detta tankesätt med draget i diagramställningen nedan som ju har samma principiella idé!) Nu föreslår Lokander det iögonfallande 4…f5!? (Bologan rekommenderar det normala utvecklingsdraget 4…Nf6) ”A fascinating move that should really throw White out of a book. Objectively I don’t think this is the best continuation, but the resulting positions are very appealing and White must tread  carefully, in a practical game this is very likely to shock your opponent.” Lokanders huvudvariant går därefter så här: 5.d3 Nf6 6.Ne2  f4! 7.d4 Qe7 ”Black will expand developing with …g5, …Bg7, …d6 and then …g4.” Det är intressant att Lokander erkänner att 4…f5!? inte är den starkaste fortsättningen men varför rekommenderar han den då? Är det så att hans förslag ska chocka motståndaren snarare än vara den logiska fortsättningen? Detta blev min utgångsposition när jag tittade vidare på Lokanders andra föreslagna varianter. Eftersom Lokander är en mycket ung spelare är det kanske sannolikt att hans föreslagna varianter på gott och ont är mer skarpa (och därmed ibland mer riskabla) än solida. Låt oss undersöka detta lite närmare. I förordet som är skrivet av Sveriges just nu mest hårt satsande och starkaste schackspelare GM Nils Grandelius nämns att Lokander har en särskild förkärlek för spelöppningsfasen. De har då och då under fem års tid jobbat tillsammans med spelöppningsanalyser och Grandelius skriver att han är fascinerad av Lokanders tröttlösa kreativitet i ställningar där allt tycks vara uttömt. I positioner där Grandelius tittat på allting (till och med med hjälp av datorerna) så lyckas Lokander ändå komma upp med drag och idéer som tillför ny näring till den analyserade varianten. Titta exempelvis på nedanstående exempel:

Mareckova,M – Jarvenpaa,J [C56]
Brno, 2013

1.e4 e5 2.Nf3 Nc6 3.Bc4 Nf6 4.d4 exd4 5.0-0!? Nxe4! 6.Re1 d5 7.Bxd5! Qxd5 8.Nc3 Qh5!? (Här kan det vara bra att känna till att Bologan i sin bok föredrar Paul Johners 8…Qa5 men att även 8…Qd8 är fullt spelbart som jag själv har i min repertoar. Lokander nämner dessa alternativ men också ett fjärde: 8…Qd7! men det är inte hans huvudvariant. Vilket drag som verkligen är det bästa är inte helt fastlagt och det kan också vara en fråga om tycke, smak och ställningskännedom om dessa system.) 9.Nxe4 Be6 10.Bg5! Bd6! 11.Nxd6+ cxd6 12.Bf4 Qd5 13.c3

Vad är svarts starkaste fortsättning?

13…Qf5! Lokander skriver: ”The best move in my opinion. Black loses a tempo to provoke c2-c3, but as it turns out this move might be to Black’s advantage should the d-file open quickly.” 13…0-0 14.Nxd4 Nxd4 15.Qxd4 Qxd4 16.cxd4 d5 spelades i partiet Hector, J-Grandelius, N, Lund 2010 och detta ledde i förlängningen till förlust för svart. Man kan förstå att Grandelius blev tacksam av att hitta denna viktiga  förstärkning i sitt arbete med Lokander. Nu är det dock inte säkert att detta är en förstärkning rent objektivt men det är i alla fall ett skarpare drag jämfört med den fortsättningen som Grandelius valde i sitt ödesdigra parti. En 4-timmars kontroll med marknadens för närvarande bästa program Komodo 9 gav vid handen att 13…Qf5 och 13…h6 bedöms som helt likvärdiga och med omdömena 0.00 respektive o.00. 13…0-0 resulterade i 0.06 och  13…a6 i 0.11 och ställningen verkar alltså inte vara särskilt tempokänslig (vad som helst är i princip spelbart). Komodo jobbade då hela 17.5 drag framåt, alltså 35 halvdrag, men det är  möjligt att resultatet skulle ha blivit ett annat om datorn stått på i exempelvis 40 timmar. Detta överlåter vi dock till hugade korrespondensschackspelarna att utröna om så är fallet. Helst ska man också komplettera med andra dataprogram. Lokander har i arbetet med denna bok faktiskt använt sig av olika starka program som Stockfish, Komodo 8 och 9 samt Houdini 4. I övrigt hänvisas till den aktuella boken för de som är intresserade av följdanalyserna av det viktiga alternativet 13…Qf5!

Grandelius skriver vidare i förordet: ”One of the strongest assets of this book is that Martin continually looks not only for the best moves and lines, but also for the most practical ones. Here it should be mentioned that his style of play consists of always fighting for the initiative with both colours. And while I am certain that the lines  suggested are objectively sound, they might not suit the driest of players. As for myself, I always enjoy a good initiative. Not only is it very unpleasant for the opponent having to solve complex and unexpected problems early on with White, but it is also simply much more fun to play aggressively as Black.”

I sin introduktion skriver Lokander följande: ”In this book, I’ve tried to present a high-level repertoire for Black against the Open Games. I’ve tried to pick variations where Black is aggressive and quickly fights for the initiative, but i would never recommend something that in my opinion gives White an objective advantage. These are not variations one would try once or twice. The variations are aggressive, but most importantly they are strong and theoretically sound. Another factor I’ve tried to include is a practical one. Whenever possible, I’ve tried to introduce new ideas that are at least as equally strong as the established ideas.”

Vi kan alltså dra slutsatsen, som jag själv drog ganska tidigt, att det är en skarp repertoar som presenteras. Naturligtvis finns det undantag från detta generella upplägg. Mot Italienskt parti (1.e4 e5 2.Nf3 Nc6 3.Bc4 Nf6 4.d3) rekommenderas det solida 4…Be7 istället för att ta den klassiska diagonalen i besittning med det skarpare 4…Bc5. Med löparen på e7 kommer den att spela en mer passiv roll men syftet är bland annat att motverka bindningen med Bg5 och skapa mer flexibilitet så att nämnda löpare pekar i båda riktningarna mot de fientliga flankerna.

Det är tilltalande att Lokander har ett mycket personligt upplägg med sin bok och berättar om sina egna erfarenheter och om varför han själv blev intresserad av att börja spela ett öppet spel med de svarta pjäserna. Tydligen var det Jan Gustavssons två dvd:er  om Marshall-angreppet i Spanskt parti och De öppna spelen som var den huvudsakliga inspirationskällan. Detta efter att i princip ha kunnat och spelat allt mellan himmel och jord som man överhuvudtaget kan mot 1.e4 berättar han i mer konkreta ordalag i den inledande introduktionen. Lokander tar upp sina möten med Harald Lögdahl (som uppenbarligen inte tagit del av dessa dvd:er) där han gav honom pisk i två partier som svart med 1.e4 e5 (ett parti förevisas i boken) och i ett tredje möte avstod till och med Lögdahl från sitt favoritdrag 1.e4.

En annan liten kul iakttagelse som banar vägen för ett personligt tilltal (eller nationalistiskt om man så vill) är när man går igenom källförteckningen och kan se det lilla häftet  Malmö-varianten (1.e4 e5 2.d4 exd4 3.Qxd4 Nc6 4.Qa4) av Per Sörenfors omnämnas. Även denna bok var en stark inspirationskälla  skriver Lokander då han i sin yngre ungdom införlivade varianten med sin spelöppningsrepertoar. Dock inte idag, och detta har vi nog de moderna schackdatorerna att tacka för som inte sätter detta drag särskilt högt i kurs. Det finns alltså ett svenskt perspektiv trots den i övrigt anglosaxiska inramningen. Detta är vi glada för, trots allt bör de svenska schackboksförfattarna inte glömma bort sin egen inhemska schackkultur, även om den ibland känns betydelselös i ett globalt perspektiv. Vi kan dock inte räkna med att de utländska schackboksförfattarna har koll på vad som sker i vårt avlånga schackland.

Apropå Centrumgambit (1.e4 e5 2.d4 exd4 3.Qxd4) ska det dock nämnas att efter 3…Nc6 är förmodligen det bästa draget 4.Qd3! och detta omnämns inte vare sig av Lokander eller Bologan som fokuserar på 4.Qe3 och Bologan nämner Bronsteins 4.Qd2 i en liten fotnot. Jämför 4.Dd3! med varianten i Skandinaviskt 1.e4 d5 2.exd5 Qxd5 3.Nc3 Qd6! som på senare år tagit upp kampen med 3…Qa5 som det bästa draget i både teori och praktik.

Vilken kategori schackspelare har störst glädje av Lokanders bok? Den kan varmt rekommenderas till både vitspelare och aggressiva svartspelare som vill vinna som svart och som har de öppna spelen med 1.e4 e5 på sina repertoarer. Den som missar denna information som vitspelare  riskerar annars samma trista öde som Lögdahl råkade ut för, det vill säga en förlust i 27 drag med de vita pjäserna. Alternativet är att som Lögdahl lägga av med 1.e4 om du inte har lust att läsa denna bok. Om du är en svartspelare som har spelat Sicilianskt parti hela livet men upptäckt att öppet Sicilianskt håller på att överges i dina partier är denna bok också ett alternativ. Lokander övergav Najdorf till förmån att spela 1…e5 eftersom det i princip garanterar ett öppet spel.

Boken finns att köpa för 270 kr. på Schackhandeln

FM Martin Lokander har med sin första publicerade schackbok skrivit personligt och gediget om de öppna spelen utifrån ett svart perspektiv och med en strävan efter initativet så fort som möjligt. (Foto: Lars OA Hedlund, nov. 2015)

Everyman Chess senaste utgivning i den mycket populära serien move by move  är Craig Pritchetts bok om Steinitz (1836-1900). Tidigare utgivningar har i bokstavsordning varit: Anand, Botvinnik, Bronstein, Capablanca, Carlsen, Ivanchuk, Karpov, Kramnik, Kortjnoj Larsen, Nimzowitsch och Petrosian. På gång är också i kronologisk ordning Fischer (nov) Spassky (nov) Stein (dec) Rubinstein (feb) och Alekhine (mars). Den som är sugen på dessa högkvalitativa partisamlingar har alltså mycket att se fram emot. Vi hänvisar till Everyman Chess hemsida för övriga aktuella och framtida utgivningar.

Personligen har jag studerat mycket Steinitz och har en ganska god koll på vilka modellpartier som är de viktiga. Det kan exempelvis handla om hur man spelar med löparparet i symmetriska ställningar eller hur man angriper med ett solitt centrum. Steinitz var inte bara den förste officielle världsmästaren i schackhistorien, genom sin seger mot Johannes Zukertort 1886, utan också en schackteoretiker av högsta rang. En jämförelse skulle kunna vara att han lade grunden till schack på samma sätt som Sigmund Freud lade grunden till psykologin (eller psykoanalysen), alltså schackets positionelle fader. Det finns dock inga särskilt bra skrifter av Steinitz samlade i en bok som belyser hans teorier då exempelvis The Modern Chess Instructor (1889) lägger tyngdpunkten på spelöppningsanalyser som till stora delar är inaktuella idag. Däremot kan de 20 partierna mellan Steinitz och Tjigorn vara väl värda att gå igenom med högklassiga kommentarer av Steinitz. Den bästa kunskapen om Steinitz teorier får man istället genom att läsa schacklitteratur av i första hand Lasker och i andra hand Euwe. I övrig hänvisas man till Steinitz partier från och med 1873 som representerade en klassisicm i motsats till den romantism som dominerade och kännetecknade hans partier under perioden 1862-1873. Detta beroende på att han  till stora delar var påverkad av de inofficiella världsmästarna Paul Morphy och Adolf Anderssen. För den som ids försöka få tag i de tidningsartiklar han skrev för sporttidsskriften The Field under 1870-talet eller hans International Chess Magazine (1885) finns också mycket matnyttigt att hämta om hans nya spelidéer. Ett ingående studium av Steinitz idéerär ett måste för den som vill skaffa sig grunderna i det positionella spelsättet. Utan Steinitz famlar man i mörkret och Steinitz teorier är en nödvändig kompass för att hitta rätt väderstreck (läs= riktning som partiet ska ta, det vill säga spelplan) på det väldiga havet som representeras av schackets otaliga varianter för annars står man där som kapten Ahab och kämpar mot den oförutsägbara vita valen Moby Dick.

Den internationelle mästaren Craig Pritchett, Skottland, är säkert inte obekant för dem som inhandlar anglosaxisk schacklitteratur regelbundet. Han har bland annat skrivit de tre böckerna i serien Chess Secrets: Heroes of Classical Chess, Giants of Innovation och Great Chess Romantics. Pritchett har därmed ypperligt stor vana av att skriva böcker om historiska mästare genom tiderna. I den mellersta boken har han faktiskt redan berört Steinitz i 65 sidor eftersom Giants of Innovation (Everyman Chess 2011) handlar om de fem spelarna Steinitz, Lasker, Botvinnik, Kortchnoi och Ivanchuk. I förordet skriver Pritchett att hans primära fokus just har varit innovationen i schack och utvecklandet av schackidéer. Man kan alltså eventuellt förvänta sig ett annat upplägg med andra partier i Steinitz: move by move. En annan grundläggande skillnad mellan böckerna är förstås även att upplägget drag för drag innebär att läsaren kan testa sin förmåga och jämföra med Steinitz drag samt Pritchetts kommentarer. Pritchett går igenom sammanlagt 35 partier i kronologisk ordning med detta upplägg och varje parti kan ses som en enda lektion. Det är läsaren själv som bestämmer hur lång tid varje lektion ska ta men tänk på att ju mer tankemöda desto mer givande blir det. En lektion ska likna en turneringssituation så mycket som möjligt för att kunna visa sig effektiv när det verkligen gäller ute på turneringsarenan. Det finns inga latmansvägar om man vill bli en skicklig schackspelare förutom ett genuint intresse varvat med hårt och systematiskt arbete. Läsaren ska redan nu få en försmak för att se vad som väntar om han eller hon dristar sig till att köpa denna bok.

Steinitz,William – Mackenzie,George Henry [A13]
Wien 1st (20), 03.06.1882

Steinitz var en av de tidigaste spelarna att utveckla effektiva mittspelsstrategier hur man spelar mot den isolerade dambonden. I detta parti, behandlar Kapten George H. Mackenzie (1837-1891) den isolerade bonden i det stora hela dynamiskt, men han överspelar sin angreppshand mot slutet och försvaret triumferar. Mackenzie var en professionell spelare med skotskt ursprung, som emigrerade till Amerika för att kämpa på Unionens sida i det amerikanska inbördeskriget. Han hade den unika utmärkelsen av att ha vunnit det amerikanska mästerskapet två gånger 1871 och 1874 samt det skotska mästerskapet 1888. Steinitz hade stor respekt för Mackenize, både personligt och som spelare, och var redo att bekänna att han kanske inte tveklöst var världens bäste turneringsspelare efter hans stora seger i Frankfurt 1887. 1.c4 e6 2.e3 c5 3.d4 d5 4.dxc5!? Steinitz förlorar ingen tid med att ge sin motståndare en isolerad bonde. En modern spelare hade dröjt med detta ställningstagande tills svart flyttat sin f8-löpare för att tjäna ett tempo med d4xc5. 4…Bxc5 5.cxd5 exd5 6.Nf3 Nc6 Om det nu var någon som trodde att de dynamiska fördelarna med isolanin bara var vagt förstådda under 1800-talet, titta då på J.Cochrane-H.Staunton, London 1842, som fortsatte 6…Nf6 7.Be2 Nc6 8.Nc3 Be6 9.0-0 0-0 10.h3 Qe7 11.a3 a6 12.b4 Bd6 13.b5 Ne5 14.Nd4 Rfc8 15.Bb2 Nc4 16.Bxc4 Rxc4 17.bxa6 bxa6 18.Nce2 Rac8 19.Qd3 Ne4 20.Nxe6 fxe6 med mycket aktivt spel för svart. Svart vann sedan efter ett bländande taktiskt spel. Steinitz väljer nu en mer ambitiös fortsättning. 7.Bd3 Säkrare är 7.Be2 Nf6 8.0-0 0-0 9.Nc3 med en standardställning som oftare uppkommer med omvända färger (på grund av vits fjärde drag) från en rad olika försvar inom Damgambit. Steinitz fick senare bra resultat utifrån denna ställning (med svart!) mot Zukertort, i deras VM-match 1886, och mot Harry Pillsbury i New York 1894 och St. Petersburg 1895/96. 7…Nf6 8.0-0 0-0 9.Nbd2 Bb6 10.a3 Vits springare (på d2) och löpare (på d3) är något obekvämt positionerade (ställningen är lättare att spela med dessa pjäser på c3 respektive e2). Textdraget ämnar dock demonstrera något annat.

Fråga: Vad planerar vit?

Svar: Vit planerar b4 följt av Nb3 och Bb2 och om allt går som planerat kommer vit att kontrollera den långa svarta diagonalen och kunna se fram emot erövrandet av den öppna c-linjen och eventuellt en plantering av en springare på d4, som effektivt blockerar isolanin. Om vit sedan kan genomföra några pjäsavbyten, är det sannolikt att den isolerade bonden kommer att bli ännu mer en strukturell svaghet snarare än en källa till dynamisk styrka. Steinitz var den förste store spelaren att korrekt förstå allt detta. Men, naturligtvis, detta är inte hela berättelsen. Aaron Nimzowitsch har mer ingående uttryckt den sanna karaktären av den klassiska isolerade d-bondens problematik. I My system insisterar Nimzowitsch att den isolerade d-bonden lite hemlighetsfullt lyfter den svåra frågan: ”vad dominerar (dess) statiska svaghet eller (…) dynamiska styrka”. Efter Steinitz många tidiga framgångar mot den isolerade d-bonden, började många spelare att utveckla nya metoder som byggde på de positiva aspekterna med innehavet av en isolani. Det är ingen tvekan om att den isolerade d-bonden har en dynamisk styrka. Den (svarta) isolerade d-bonden skapar ett starkt tryck på c4 och e4 samtidigt som den terrängen som ges, tack vare isolanin, ger ökade möjligheter till en aktiv utveckling av pjäserna. Dessutom, om innehavaren av isolanin skulle lyckas etablera kontroll av den öppna c- och/eller halv öppna e-linjen, uppnår han en lovande plattform för angreppspel i centrum och/eller på flankerna.

Den läsare som nu känner att det här låter intressant och vill veta fortsättningen och gå igenom alla de andra 34 partierna går förslagsvis ner till Sveriges största schackbutik Schackhandeln och köper Steinitz: move by move innan den obönhörligen tar slut.

Den danske stormästaren Lars Schandorff skriver kontinuerligt om sina spelöppningsrepertoarer för Quality Chess och denna gång är det The Semi-Slav (Halvslaviskt) som står på tur, det vill säga 1.d4 d5 2.c4 c6 (eller 2…e6) 3.Nc3 (eller 3.Nf3) 3…Nf6 4.Nf3 e6. Detta är nr 20 i den så kallade stormästarrepertoaren som Quality Chess har gett ut och ger ut på kontinuerlig basis. Detta förlag försöker koncentrera sig på bra spelöppningar (main lines) i syfte att undvika osunda system (bad positions). Boken är skriven ur ett svart perspektiv vilket också styrks av bokens framsida. Schandorff har tidigare skrivit om Caro-Kann (2010) för svartspelare men även om Damgambit (2012) respektive De indiska försvaren (2012) för vitspelare. Alla dessa fyra böcker sammantaget skulle kunna användas som en komplett och aktiv repertor för vit och svart med förstadragen 1. e4 och 1. d4 som svart och 1.d4 som vit.

Schandorff hävdar att Halv-Slaviskt är en av de djupaste och mest komplexa (alltså komplexa och inte komplicerade, detta är en väsentlig skillnad) öppningssystem som någonsin har kommits på. Nyckeln till dess komplexitet ligger i draget …dxc4 följt av ett snabbt …b5 (till exempel 5.Bg5 dxc4= Botvinnikvarianten). Inte nog med detta; det är också en öppning som får många vitspelare att känna sig utanför sin bekvämlighetszon. Ett sätt att undvika detta är att spela som Karpov med 5.e3 men då kan svart svara 5…Nbd7. Om nu det naturliga draget 6.Bd3 så leder 6…dxc4 följt av 7…b5 till Meranvarianten. Vill vit undvika dessa skarpa och forcerade varianter finns 6.Qc2. Svart svarar vanligtvis 6…Bd6 och spelar …dxc4 några drag senare med aktivt spel.

Schandorff sätter sig in i dragföljdsproblematiken som är en viktig tematik inom denna grupp av spelöppningar. Om man ska spela 2…c6 eller 2…e6 har ju en ganska stor betydelse eftersom det är möjligt att undvika Halvslaviskt om det är det vit önskar. Det förstnämnda alternativet tillåter avbytesvarianten 3.cxd5 cxd5 men författaren menar att vi aldrig kan hindra vitspelaren från att utjämna spelet om det är det han eller hon vill. Så här skriver han: ”Personally I don’t mind; I am a realistic guy. I mean, I cannot prevent White from equalizing! So if he wants to take on d5 he is welcome.” Detta är ett viktigt resonemang som erinrar om GM Arthur Jusupov som någon gång skrev att han inte har någonting emot att motståndaren spelar avbytesvarianten. Jusupov menade nog att det fortfarande är långt till remi eftersom endast ett par bönder har eliminerats. Svart behöver ju inte byta av de lätta pjäserna också eftersom det finns en mängd system som undviker just detta mot en remivillig vitspelare.

En av de mest populära varianterna för att desarmera de farligaste systemen inom Halvslaviskt är Anti-Meran-systemet som initieras med 6.Qc2. Efter dragföljden

1.d4 d5 2.c4 c6 3.Nf3 Nf6 4.Nc3 e6 5.e3 Nbd7 6.Qc2 Bd6 7.Bd3 dxc4 8.Bxc4 0-0 9.0-0 uppkommer följande ställning:

Hur fortsätter svart principiellt?

9…b5 10.Bd3 Det viktiga och kanske solidare alternativet 10.Be2 går Schandorff igenom i ett föregående kapitel. 10…Bb7 11.a3 Det här är det mest populära draget och är förstås riktat mot svarts befrielsedrag …b4 följt av …c5. Svarts primära dröm är att etablera en stark löpare på b7 längs den långa vita diagonalen genom centrum i riktning mot vits kungsställning. Denna löpare är minsann inte att leka med då den är svår att byta bort. 11…Rc8 12.b4 12.Rd1 och 12.Ng5 besvaras båda med det starka och logiska 12…c5! som aktiverar svarts ställning. Avsikten med vits drag är förstås att en gång för alla förhindra denna viktiga framstöt. Men gör draget det?

Vad är svarts starkaste och mest energiska fortsättning?

12…c5! Svart spelar denna tematiska framstöt i alla fall! Vad är i görningen? Anledningen till att detta fungerar är på grund av bindningen som kommer att uppstå på c-linjen. 13.bxc5 Bxf3 14.gxf3 Den andra varianten 14.cxd6 besvaras med 14…Nd5. Vi hänvisar till Schandorffs repertoar eller till datorn, dock utan någon mänsklig ciceron.  14…Nxc5 15.dxc5 Rxc5 16.f4 Nd5 17.Bb2 Nxc3 18.Bxc3 Qc7 19.Bxh7+!? Detta är Schandorffs förslag till förstärkning för att försöka sätta lite mer press på svart. Tidigare har 19.Rfc1 spelats med fortsättningen 19…Rc8 20.Bb4 Rxc2 21.Rxc2 Qxc2 22.Bxc2 Bxb4 23.axb4 Rxc2 24.Rxa7 g5 25.fxg5 Rc4 26.f4 Rxb4 27.Kg2 Rb2+ 28.Kg3 Re2 29.Ra3 h6! 30.h4 h5 31.Rb3 Kg7 32.Kf3 Rh2 33.Kg3 Re2 34.Kf3 Rh2 35.Kg3 Re2 med remi i Erdos-Banusz, Heviz 2012. 19…Kh8 20.Rac1 Rc8 21.Rfd1 Rxc3 22.Qxc3 Qxc3 23.Rxc3 Rxc3 24.Rxd6 Kxh7 25.Ra6 Rc7

Är tornslutspelet remi?

Ett litet obekvämt slutspel har uppstått för svart eftersom som svart står passivt. Schandorff lugnar dock läsaren med frasen ”all rook endgames are drawn!” Efter 26.Kg2 Kg6 27.Kf3 Rb7 28.Ra5 f5 29.Ra6 Kf6 30.h4 Rd7 31.Ra5 Rb7 kan vit inte göra några framsteg. Det verkar alltså som att svart kan få remi mot en vinstvillig vitspelare utan några problem men det kräver förstås en kännedom om dessa varianter.

Slutsatsen när man har tagit till sig slutsatserna efter varje kapitel i denna bok är att denna öppning är ytterst solid om man kan sina varianter. För er som köper denna bok är rekommendationen att först träna in huvudvarianterna och testa dessa i snabbare partier. När man känner att man börjar bli varm i kläderna och att man trivs med ställningarna är det dags att lära sig bivarianterna. Detta är  för att man ska vara beredd på att använda dem i de seriösa klassiska partierna. Vi kan inte förvänta oss att våra motståndare också har läst Schandorffs bok och har de gjort det så är vi redan förberedda! Detta förutsätter dock att vi läser boken nu inför nästa turnering. Det är bara så vi kan få övertag över våra potentiella motståndare.

Lars Schandorff (Olympiaden i Dresden 2008) har nu avslutat repertoaren för vit och svart, eller är det nya repertoarer på gång? (Foto: Frank Hoppe- Wikimedia)

GM och FIDE Senior Coach Sarhan Guliev från Azerbajdzjan har skrivit en högintressant bok för det mycket kvalitativa holländska förlaget New in Chess – Winning Chess Manoeuvres – Strategic Ideas that Masters Never Fail to Find – som nyligen publicerades. Det huvudsakliga syftet är att systematisera och problematisera vinnande manövrer i schack. Konstigt nog finns det inte några böcker som enbart lägger tyngdpunkten på manövrer. Man kan hitta ett kapitel här och ett där i en och annan strategibok men inte mer än så. Den som anses vara den förste i historien som skrev om manövrering i ett systematiskt perspektiv var Aron Nimzowitsch i sin berömda bok My system. Då ska det dock tilläggas att manövrering för Nimzowitsch var synonymt med lavering. Guliev har mer tänkt sig en manöver som en strategisk idé vilket också stärks med undertiteln på boken. Detta är med andra ord en mycket viktig bok för att man ska kunna få en överblick över de viktigaste manövrerna (strategiska idéerna) i schack.

I sitt förord skriver Guliev att i majoriteten av fallen så är schackspelarens lån av de olika manövrerna medvetna och inte omedvetna. Faktumet att man inte alltid kommer ihåg vem som var först i historien att spela den specifika manövrern tycker Guliev inte spelar någon roll eftersom ingen kan veta allting och det behövs heller inte menar han. Det uttalandet förvånar mig då det är lättare att komma ihåg en manöver om den förknippas med ett namn. Namnet har alltså en pedagogisk funktion. Exempelvis var Steinitz förtjust i springarmanövern Nb1-d2-f1 innan rockaden gjordes med ett slutet centrum bestående av vita bönder på e4, d3 och c3. Denna manöver kallas också Steinitz manöver eftersom Steinitz var den förste som visade hur man skulle manövrera när spelet var slutet. En ytterligare anledning till att komma ihåg en spelares bidrag till schackets utveckling är att man förankrar sig i schackvärlden i ett kulturellt och historiskt perspektiv.

Guliev har delat upp manövrerna i 24 olika kapitel med följande (oöversatta) rubriker:

The Janowski Incident or Grief out of Wit, Non-Routine Exchanges, Connecting the Endgame with the Opening, The Battle of the Major Pieces, Dances with the Knights, The Shuttle Manoeuvre, Positional Sacrifices, Standings on the Shoulders on the Classics, Fancy some Solving?, Doubled Pawns are Cool!, Alekhine’s Nail, Attack and Counterattack with a Closed Centre, g2-g4 and White wins, h2-h4 and White wins, Overcoming the Blockade, With the Mirror’s Help, Fischer’s Hedgehog and Morphy’s Needles, March of the Tank Columns, The Dialectics of Weakness, Structure and Plan, Torture to any Taste and Indirect Borrowings.

Den uppmärksamme läsaren noterar att detta bara är 23 rubriker men det beror på att positionella offer behandlas i två kapitel, nämligen bondeoffer och kvalitetsoffer. Med tanke på Gulievs förord är det glädjande att några rubriker trots allt har med ett par schackspelares namn som har förknippats med en specifik manöver. Dessa är Janowski, Alekhine, Fischer och Morphy som kommer att bidra med att levandegöra några strategiska idéer så att de får en personlig kvalité och därmed också blir lättare att lägga på minnet.

Många tror kanske att det är Fischer som är innovatören till standardmanövern nuförtiden …Kh8, …Rg8 följt av …g5-g4 i treradersuppställningen, men som Guliev visar i denna bok var det faktiskt Morphy. Detta är kanske inte så underligt eftersom Fischer studerade Morphy grundligt och rankade honom som en av de bästa spelarna på sin lista över de tio bästa genom tiderna.

Fischer,Robert James – Andersson,Ulf [A01]
Siegen exh Siegen, 09.1970
[Sarhan Guliev]

1.b3 e5 2.Bb2 Nc6 3.c4 Nf6 4.e3 Be7 5.a3 0-0 6.Qc2 Re8 7.d3 Bf8 8.Nf3 a5 9.Be2 d5 10.cxd5 Nxd5 11.Nbd2 f6 12.0-0 Be6

Fischer genomför en plan enligt modell Morphy!

13.Kh1!? Qd7 14.Rg1!? Rad8 15.Ne4 Qf7 16.g4! g6 17.Rg3 Bg7 18.Rag1 The plan is in operation. Instead of just hopping from one foot to another, as often happens in Hedgehog positions, White gathers his forces purposefully on the kingside. The way he does so does not at first strike one as obvious, and is a tribute to his ingenuity. But for the time being, the black position is very solid. White needs to transfer his knight to f5 (sacrificing a piece in the process) to break down the defences. 18…Nb6 19.Nc5 Bc8 20.Nh4 Nd7 21.Ne4 Nf8 22.Nf5! Be6 22…gxf5 23.gxf5 23.Nc5 Ne7 24.Nxg7 Kxg7 25.g5! By exchanging the bishop on g7, White opens the long diagonal a1-h8 and creates irresistible threats along it. 25…Nf5 26.Rf3 b6 27.gxf6+ Kh8 28.Nxe6 Rxe6 29.d4 exd4 30.Bc4 d3 31.Bxd3 Rxd3 32.Qxd3 Rd6 33.Qc4 Ne6 34.Be5 Rd8 35.h4 Nd6 36.Qg4 Nf8 37.h5 Ne8 38.e4 Rd2 39.Rh3 Kg8 40.hxg6 Nxg6 41.f4 Kf8 42.Qg5 Nd6 43.Bxd6+ 1-0

Här följer nu en av tre förlagor till Fischer-Andersson:

Morphy,Paul – Anderssen,Adolf [B01]
Paris m2 Paris (5), 1858
[Sarhan Guliev]

1.e4 d5 2.exd5 Nf6 3.d4 Nxd5 4.c4 Nf6 5.Nc3 Bf5 6.Nf3 e6 7.Be3 Bb4 8.Qb3 Bxc3+ 9.bxc3 Be4 10.Nd2 Bc6 11.Bd3 Nbd7 12.Qc2 h6 13.0-0 0-0 14.Rae1 b6 15.h3 Qc8

Hur genomförs Morphys manöver?

16.Kh2 Kh8 17.Rg1 Rg8 18.g4 g5 Of course, Anderssen is not copying his opponent’s moves just by way of a parody. He wants to set up a barrier to the pawn advance, but in vain. 19.f4 Qf8 20.Rg3 Rd8 More tenacious is 20…Qd6 21.Nf3 Bxf3 22.Rxf3 Qd6 23.Kg2 Black’s position is difficult. He decides on a piece sacrifice, but the combination cannot bring success. 23…Nh5 24.fxg5 Counting on 24.gxh5 gxf4+ although here too, White has the advantage: 25.Kh1 fxe3 26.Rxf7 Rg3 27.Bf1 Nf8 28.Qe4 24…hxg5 25.gxh5 g4 26.hxg4 More precise is 26.Rxf7 gxh3+ 27.Kh1 Rg2 28.Bf4! and if 28…Qc6 (28…e5 29.Be2!) then 29.Be4  26…Rxg4+ 27.Kf1 f5 28.Qf2 Ne5 29.dxe5 Morphy has played the game superbly up to this moment. But now he commits a lapse and has to begin the realisation of his advantage all over again. After 29.Bf4 Nxd3 30.Bxd6 Nxf2 31.Be5+ and 32.Kxf2 the game would have ended at once. 29…Qxd3+ 30.Qe2 Qe4 31.Bf2 Qc6 32.Rd1 Rxd1+ 33.Qxd1 Qxc4+ 34.Qd3 Qxa2 35.Rg3 Qc4 36.Qxc4 Rxc4 37.Rg6 Rc6 38.c4 a5 39.Ke2 Rxc4 40.Rxe6 Rc2+ 41.Kf3 a4 42.Rg6 Rc4 43.Rg1 a3 44.e6 a2 45.Ra1 Re4 46.Rxa2 Rxe6 47.Kf4 Rd6 48.Kxf5 Rd5+ 49.Kg4 b5 50.Ra8+ Kh7 51.Ra7 Rd7 52.Bg3 Rg7+ 53.Kh3 1-0

De övriga två förlagorna var partierna Paulsen-Morphy, New York 1957 (15…Kh8!?) och Morphy-Meek, New York 1857 (10.h3!). Guliev berättar, apropå denna plan att det var Morphy som var den sanne innovatören till att förbereda g-bondens frammarsch med kungsdrag till h-linjen följt av tornet till g-linjen. Det var dock inte Guliev själv som upptäckte detta. 2004 arbetade Guliev nämligen som tränare för det irakiska laget och när han gav lektioner om Fischers idé i igelkott-uppställningen reagerade en av åhörarna, Abul Gasseem Nadjib (internationell arbiter och ungdomstränare) med att säga att de tidigaste källorna var partierna med Morphy. Det var med andra ord Fischer som ”stal” denna idé av Morphy men eftervärlden har hela tiden trott att det var Fischers idé ända tills detta blev känt med just denna bok. Det här är ungefär som att upptäcka att flera av Johann Sebastian Bachs stora verk i själva verket var skrivna av Anna Magdalena Bach! Boken är väl värd att läsas och begrundas enbart för denna strategiska manöver men det finns ytterligare 23 godbitar att studera så frågan är vem som vill avstå från denna bok?