maj 08

Äntligen har det svenska schackboksutbudet berikats med en problemschackbok och marknaden överflödar inte precis av den här typen av smal schacklitteratur. Den som har gett sig i kast med detta, säkert inte helt enkla projekt, är Göran Forslund som med Problemschack – Brädets konst och magi (Nomen förlag 2014, ISBN: 978-91-7465-644-2) gett sin personligt färgade hyllning till problemkonsten, som han uttrycker det i förordet. Bokens syfte är inte, som man kan tro, att enbart sysselsätta sig med problem som huvudbry, utan framför allt vill Forslund lyfta fram sådana aspekter såsom skönheten, konstverket, orginaliteten, nyskapandet, upptäckarglädjen och som titeln anger magin i schackproblem. Han formulerar sig rakt på sak till mottagaren genom att skriva något som också skulle kunna vara en programförklaring för hela bokens koncept: ”Det finns säkert många som tror att ett schackproblem i första hand är till för att lösas – jag menar, något som är snabbt konstruerat och snabbt bortglömt, ungefär som dagskryssen i vissa dagstidningar. De som tror så kunde inte ha mer fel. Och de har dessutom – som jag strax ska berätta – haft fel i över hundra år! Bra schackproblem är numera avsedda att betraktas som konstverk eller åtminstone som kreativa innovationer av sin komponist. Skönhet och orginalitet är viktiga beståndsdelar, och det är precis det som jag vill visa med denna bok.” Han ger också en känga till de fördomsfulla schackspelare som redan tror sig veta vad problemschack är för någonting: ”Så, kära läsare, jag hoppas du inte redan bestämt dig för att du vet precis vad schackproblem är och att du inte gillar dem. Ta i stället chansen att få lite nya intryck så kanske du kan få en helt ny bild av den konstart som vi här kallar problemschack.”

I sin personlig färgade hyllning berättar Forslund om hur han blev intresserad av schackproblem och det första problemet han stötte på i sin ungdom, och som han blev djupt imponerad av, var Timur Lenks järnbur. Detta välkända problem, som för övrigt finns publicerat i Kurt Richters Schackkavalkad, lärde sig Forslund utantill för att aldrig någonsin glömma. Han fortsätter vidare att berätta om hur han i gymnasieåldern började komponera egna problem. Efter några förvirrande upplevelser med så kallade ”normala” problem ägnade han en tid åt att försöka förstå vad som anses vara ett bra problem och han kom grovt räknat fram till denna uppdelning inom problemschacket: ”Man kan skilja på tre typer av problem och problembetingelser – ortodoxa, halvortodoxa och fantasiproblem.” Ortodoxa problem följer de vanliga reglerna och brukar förstås och uppskattas av den ”vanliga” schackspelaren såsom direktmatter, studier och kombinationer. Halvortodoxa problem förstås i regel av schackspelaren men kanske inte uppskattas lika mycket, härvid avses hjälpmatt, självmatt och olika pattproblem. Slutligen har vi fantasiproblemen som för den normala schackspelaren är helt obegripliga. De finns i två former; i den ena formen använder man sig av speciella fantasiregler som till exempel att en slående pjäs byter färg, andernach, eller att en slagen pjäs återföds på sin ursprungsruta, circe. I den andra formen laborerar man med fantasipjäser som gräshoppan ((oftast ritad som en upp-och-nedvänd dam) som går som en dam men alltid måste hoppa över en annan pjäs och landar på rutan bortanför denna) eller nattryttaren (oftast ritad som en upp-och-nedvänd springare), som går på ”springardiagonaler” (a1-b3-c5-d7). Även andra typer av problem som seriedragsproblem, där i stort sett bara ena parten drar, och retrograd analys där man ska resonera baklänges vad som hänt tidigare räknas till fantasiproblemens skara.

När man läser och begrundar denna bok är det en helt ny vokabulär i en ny värld som öppnar sig för den som dristar sig till att skaffa detta magnifika alster samt läsa igenom den läsarvänliga prosan. Det finns nog ingen bättre bok på vare sig svenska eller engelska som pedagogiskt och insiktsfullt presenterar problemschackvärlden för den oinitierade. Även schackspelare som har full koll på schackreglerna men som med årens lopp utvecklat vissa böjelser för vad man ska tycka om, respektive inte tycka om, inom schack kommer att få en helt ny syn på vad schack kan vara eftersom det tänjs rejält på gränserna i denna esoteriska värld med otaliga typer av schackproblem. Den här boken rekommenderas för den som söker en guide som reservationslöst presenterar sitt vetande om denna, för oss ”vanliga” schackspelare, främmande värld.

Problemkomponisten Göran Forslund gör attraktiv reklam för avancerat problemschack. Ser läsaren lösningen? (Foto: Lars OA Hedlund, 2014)

 



 

 

Lämna en kommentar