Stormästarna Axel Smith och Hans Tikkanen har skrivit en uppmärksammad bok för Quality Chess där de presenterar vilken träningsmetod de använde i jakten på den åtråvärda GM-titeln. På bokens baksida kan man läsa att Smith använt Woodpeckermetoden som en del av sin träning, medan det om Tikkanen står att han uppnådde tre GM-normer inom en sjuveckorsperiod våren 2010 efter att ha använt sig av Woodpecker. Detta låter mycket lovande som en aptitretare för hela konceptet så låt oss titta på vad metoden i praktiken innebär.
Det man i huvudsak tränar på är förmågan att känna igen olika taktiska idéer så fort som möjligt. Det är alltså ingen bok i stil med Dvoretskij eller Kotov där man med ett större tålamod systematiskt tränar på sin förmåga att snabbt och exakt beräkna varianter i komplicerade ställningar. Woodpeckers metod som bygger på att känna igen mönster (pattern recognition) och på att utveckla intuitionen har ursprungligen sitt ursprung ur den kontroversiella nybörjarboken för vuxna Rapid Chess Improvement – A Study Plan For Adult Players.
Tikkanen beskriver i introduktionen att han stod still i schackutvecklingen när han samtidigt, psykologiintresserad som han var, i åratal läste och reflekterade över sambandet mellan medvetandet, hjärnan och schack. Hur intuitionen kunde utvecklas och hur man samtidigt kunde bli medveten om hur hjärnan arbetade på ett omedvetet plan var de fundamentala frågeställningarna för honom. Katalysatorn var att höja sin spelstyrka genom att göra något annorlunda och söka sig bort från konkret schack som byggde på mottot: ”räkna, räkna, räkna”.
Tikkanens träningsschema gick ut på att sträva efter att lösa övningsuppgifter ur olika pusselböcker åtta timmar om dagen med det långsiktiga målet att avverka 1.000 ställningar. I början gick det långsamt, eftersom flera ställningar var obekanta, men när en session av 1.000 ställningar var avverkad löstes ställningarna igen men nu ännu snabbare, och så höll han på ända tills han kunde lösa alla 1.000 ställningar med så lite tidsförbrukning som möjligt. Dettta innebar att han kunde lösa 1.000 pussel på en dag, dock över åtta timmar. Han är noga med att påpeka att det var ett mycket krävande arbete, men att det gick att genomföra tack vare motivationen.
Enda sättet att utröna om Woodpeckers metod verkligen fungerar är att genomföra den men att den har fungerat för Tikkanen och Smith råder det ingen tvekan om, vilket om inte annat har bevisats av deras turneringsframgångar. Alla metoder har ju sina för- och nackdelar och alla metoder passar inte alla. Det kan vara så att Tikkanen/Smith kanske ändå hade lyckats med att uppnå sina schackliga mål även om man får intrycket att det inte var så för Tikkanen, eftersom han uppenbarligen hade hamnat i en platå innan han startade i gång träningen. Det verkar till stor del vara ett psykologiskt/schackligt projekt Tikkanen sysslat med medan det för Smith mer handlat om att utveckla tekniken, med tanke på att hans nivå låg på ca 2100 när han satte igång. På den nivån är nämligen sådan träning effektivare.
Frågorna man ställer sig är för det första om denna träning är bra för alla, oavsett spelstyrka, och för det andra: hur stor del av träningen ska handla om Woodpecker? Detta får man inget tydligt svar på i boken. Effektiv schackträning handlar om att den ska skräddarsys, helst av en erfaren coach och taktikträning är bara en del av hela träningen. Andra viktiga delar är ju utvecklandet av positionella spelidéer, förståelsen av hela den schackhistoriska utvecklingen från Greco – Carlsen – AlphaZero, uppbyggandet av en spelöppningsrepertoar, fysisk och mental träning. Dessutom har vi utvecklandet av beräkningsförmågan på djupet och den träningen är den tuffaste träningen. I den sista delen av boken finns även sådana ställningar. Riktigt starka spelare som aspirerar på GM-drömmar och som redan har gjort en transportsträcka till 2300-2400 kan till och med låta den svårare delen ingå i Woodpecker.
Effektiv schackträning förändras med spelstyrkan och när det gäller spelöppningen får den mer procentuellt utrymme ju mer spelstyrkan utvecklas. Det är välkänt att man först måste lära sig hur pjäserna fungerar och det gör man med hjälp av slutspelet. Slutspelet ska alltså ha en större tyngdpunkt i träningen än spelöppningen ju längre ner på ratingskalan spelaren befinner sig. På den allra högsta nivån sysselsätter sig spelarna inte bara med intrikata och djupa spelöppningsvarianter utan också med att analysera komplicerade schackstudier och det handlar inte bara om varianträkning utan också om att utveckla sin kreativitet. Här är den franske stormästaren Maxime Vachier-Lagrave ett exempel.
Hur Woodpecker-modellen ska inkorporeras på effektivaste sätt tillsammans med all annan träning är en komplicerad fråga eftersom det är individuellt. Det är naturligtvis så att om man har som projekt att läsa ut respektive del i Tikkanens och Smiths bok, den lätta, den medelsvåra och den svåra, så kommer den att ge ökad spelstyrka eftersom man jobbar med schack kontinuerligt. Den kommer absolut att utveckla den taktiska förmågan, varianträkningsförmågan, intuitionen och mönsterigenkänningen. Det är med andra ord en effektiv bok att använda inför en tävling för att finslipa just dessa förmågor, men innan du köper boken och blir uppslukad, glöm för all del inte bort att effektiv schackträning är allsidig, och att inkorporera viktiga positionella idéer, modellpartier och slutspel i din dagliga långsiktiga schackträning.
IM Thomas Engqvist
Laddar ...
3 mars 2019 klockan 17:25
Att Woodpecker fungerar råder det nog ingen som helst tvekan om, men det jag ställer mig frågande till är varför det skulle vara så fantastiskt bra att kunna lösa de 1000 uppgifterna på en dag (eller vilket tidsmässigt eller volymmässigt mål man nu sätter upp för sig själv). I slutändan känns det här mer som en ren minnesövning snarare än ett koncept för att ytterligare vidareutveckla mönsterigenkänning och taktisk förmåga. Och att du, Thomas, och Maxim Vachier-Lagrave har en stor poäng är också helt uppenbart – allsidig träning och ju högre man kommer desto mer kreativitet.
Det skulle vara väldigt intressant att se utväxlingen på den här metoden, dels över tid (hur mycket bättre har man blivit efter den första gången jämfört med den femte, tionde eller femtonde gången eller den gång man når slutmålet att klara av de 1000 uppgifterna på x timmar), dels jämfört med att köra samma typ av övningar, men utan att göra om samma bok/böcker, utan istället använda sig av olika böcker (och därmed hela tiden få nya ställningar med en stigande svårighetsgrad. På rak arm skulle jag gissa att a) man efter den första genomgången av de 1000 ställningarna får man ut relativt lite rent spelstyrkemässigt vid senare genomgångar och att b) en metod baserat på ökad svårighetsgrad och variation fungerar totalt sett bättre, helt enkelt därför att det viktiga är inte bara att man gör kombinationsövningar, utan också att man har någon form av progression i träningen.
Jag tvivlar nämligen starkt på att 1000 uppgifter räcker för bästa effekt. Vill minnas att jag någonstans läst att Timman påstår sig ha gjort mångdubbelt fler kombinationsövningar genom karriärens lopp. Visst, det finns ett begränsat antal teman och motiv, men möjligheten till ställningsvariationer är närmast oändliga. Den i mitt tycke bäste författaren av kombinationsövningsböcker, korrstormästaren Maxim Bloch, har skrivit fyra böcker med totalt drygt 5000 uppgifter och i en av böckerna har nästan alla av de 1200 uppgifterna lösningar för både svart och vit (vilket innebär att man måste kolla extra noga vad båda sidor hotar och därmed bättre utvecklar en sida som man annars lätt missar när man jobbar med kombinationer).
6 mars 2019 klockan 17:09
Vill bara först säga att jag inte läst boken.
Det här med schackträning är svårt. Att Woodpecker fungerat för Hans är ju uppenbart.
Fem SM-guld talar sitt tydliga språk. Har själv förlorat mot honom några gånger.
Det jag varit mest imponerad av är just den taktiska förmågan och förmågan att ta chansen när den kommer.
Med det sagt så tror jag inte att Woodpecker skulle passa vem som helst. Den verkar kräva mycket tid vilket de flesta inte har samt att man inte blir uttråkad så lätt.
Carlsen har många gånger sagt att lustmomentet är viktigt när man tränar och det tror jag gäller för de flesta.
Om man vill bli bättre är ju den mest intressanta frågan hur man använder träningstiden på ett optimalt sätt.
Detta är väldigt svårt att ta reda på och är individuellt för varje spelare. Här kan en erfaren coach spela en viktig roll.
Det är svårt när man tränar själv att se svagheterna objektivt. Tror som Thomas på allsidig träning om man ska bli riktigt bra. Ju bättre man blir desto större betydelse har slutspel, spelöppningar och strategi.
För mindre erfarna spelare är taktik och kombinationer det viktigaste.
6 mars 2019 klockan 22:03
Nej, det råder nog ingen tvekan om att Woodpecker-metoden fungerar som sådan, men fungerar den bättre än andra upplägg för kombinationsträning för att förbättra mönsterigenkänningen? Vi kan naturligtvis inte veta med 100 procents säkerhet, men en spelare av Tikkanens kaliber hade förmodlingen kunnat få ut ännu mer av den enorma tid han lade ner genom ett mer allsidigt upplägg, utan att detta hade försämrat hans taktiska förmåga. Generellt sett har vi spelare varit lite dåliga på att jobba tillsammans med tränare, men det håller väl helt klart på att förändras och ska det bli intressant att se vad det blir av de kommande generationerna av talangfulla spelare.